En del av vem jag är...
Ibland tänker jag på varför jag tänker och agerar som jag gör. Kanske är det för all min erfarenhet tidigare i livet.
Även fast jag är 27 så har jag varit med om en del knepiga situationer. En av dem är mitt "Ricky-Lake" senario i Connecticut då jag tvingades lämna USA över en natt.
Jag hade precis tagit min bachelorexamen i biologi från Manhattan College när mitt dåvarande ex, W, kom in i mitt liv igen för att sedan fånga in mig i hans nät.
Han hade själv tagit examen ett år tidigare i ekonomi och var beslutsam över att få ett jobb på Wall Street. Efter examen flyttade han tillbaka hem, vilket många amerikaner gör innan de fått sitt första jobb.
W och hans familj ägde ett hus i Connecticut och det var där jag jag flyttade in efter skolan.
Familjen C. bodde i ett av USA:s rikaste områden. De hade ett hus som var större än Gdansk kyrka, en underbar trädgård, tennisplan, fontäner, ja en massa sådana där onödiga saker ni vet. Även fast familjen hade det ganska bra, kunde de inte undgå att jämföra sig med grannarna som hade det ännu bättre. Många gånger hörde jag de bråka om pengar och många gånger såg jag deras fasad som de kämpade så med för att hålla uppe, rasa.
En julaftonsmorgon, året innan, var jag med om en ganska absurd grej.
Mamman, familjens överhuvud och som jag vid det laget kände ganska bra, hade beklagat sig över familjens pengasituation under en ganska lång tid och jag förstod att det var allvarligt. Jag kände empati med henne då hon precis hade gjort en stor operation och betalat ut en massa försäkringsstålar.
Därför ville jag skrika ut åt dem att det bara var fel, fel, fel (!!!) när hon och Mr. C gav deras tre barn var sin louis vuitton väska i julklapp. Sedan dess förstod jag att deras krav om livskvalite var något annorlunda än vad min var.
Mamman var uppväxt med ett privatjetplan, allt annat var att var "fattig" verkade det som.
Ni förstår, denna "materiella kärlek" som W och hans systrar fick uppleva, satte vissa krav på dem. De såg heller aldrig någon "riktig" kärlek som vi svenskar gör. De fick aldrig uppleva sina föräldrar kramas, pussas eller hålla varandra i händerna. De fick inte sova över hos deras respektive eller pussas inför familjen eller vänner.
Jag fick inte krama, pussa eller visa känslor mot W och vi hade tom, även fast jag var 25 år, separata rum. Sova över fick man bara göra som ett gift par.
Denna konservativa och låt mig säga "kallhjärtatde" situation målades över genom att "köpa sig lycka och kärlek". Ja, barnen var till viss del glada över att få åka varje år till Florida, äta på New York´s bästa restauranger eller att få dyra presenter- men jag var ledsen över att de inte "såg" var den riktiga lyckan kommer ifrån. Hur det är att känna sig älskad utan att leva i lyx. Det värsta var att bara för att W hade fina grejer, kände han sig berättigad att döma andra- även mig. Det äcklade mig.
Jag försökte anpassa mig till deras liv, de var ju absolut inga hemska personer, och blev snabbt van vid att inte direkt känna riktiga känslor. Jag blev känslokall.
För att acklimatisera mig skaffade jag mig ett restaurang jobb, som desvärre snabbt övergick till att bli värdinna över stället eftersom jag var svensk och hade blont hår. Mina arbetsuppgifter gick helt enkelt ut på att se snygg ut och placera ut gäster till borden- ingen hjärna behövdes till det inte!
Dagarna gick ut på att vara värdinna under förmiddagen för att sedan åka och shoppa med mamman i familjen på eftermiddagarna. Min bachelor plus drömmar om att bli läkare hade jag helt glömt bort och jag såg mig själv leva i en falsk dimma. Precis som alla andra.
En dag på jobbet stod jag och försökte vara trevlig mot en rik snuskgubbe som var stammis på restaurangen, och kom jag på mig själv skrika inombords "vad fan gör jag här!!! jag ska ju bli läkare!!!".
Jag hade dragits längre och längre ned i USA träsket och nu reagerade jag. Som tur var gjorde Mrs. C det också. Hon hjälpte mig att få ett arbete på Yale University Research Center vilket jag var otroligt exalterad över, samtidigt som jag sökte visum och tog körkort.
The finale:
Inte skulle jag tro att mitt liv skulle ta en oväntad vändning. Ni förstår, utan den där riktiga kärleken mådde jag inte bra. Jag kunde tillfälligt bli nöjd när jag blev bjuden på någon god middag, shoppingtur som slutatde i Calvin Clein butiken eller en tur in till NY. Men jag låg ändå ensam i den stora sängen och varje kväll tänkte på hur jag skulle ta mig ur smörjan jag sugits in i. Hur skulle detta sluta? Some home wife i NYC?
Räddningen, eller kaoskvällen, kom snart därefter. Två dagar innan jag skulle börja mitt arbete på Yale.
Det började med att jag och W var ute och drack några drinkar. Han blev fullare och fullare och tillslut häver han ur sig några rasistska kommentarer om en av mina vänners pojkvän. Det visar sig att han har varit rasist hela tiden och först nu, när han tror att jag ska stanna i USA, kommer sanningen fram.
Denna männsikan, som jag då trodde jag tyckte så mycket om, är inte bara kär i pengar och materalism, utan även rasistist och verkar tro att det är ok att kräka ur sig vafasen man vill.
Kommentaren blev till bråk, bråk till ilska och tillsist brast det..fasaden var krossad...jag ville lämna landet och allt! Samma ögonblick går jag in på barens toalett, ringer min svenska kompis och säger förtvivlat att det inte går längre, hon måste hämta mig så att jag kan åka hem till Sverige.
När jag och mitt galna ex anlände till huset stod min kompis redan där och väntade. Jag hämtade snabbt min resväska, slängde in allt jag ägde- men lämnade förstås alla käder jag fått av familjen, mina HM kläder var det enda jag ville ha på mig och då vaknade såklart mrs. C.
Hon skrek på mig att jag inte fick åka, drog i min resväska som om det vore en "Ricky Lake" show eller en film. Det tog 10 minuter att ta sig de 20 metrarna från dörren till bilen. Min polare var i chock, hon hade aldrig sett något liknande.
W stod bara och kollade på medan Mrs. och Mr. C försökte med alla medel få mig att stanna kvar. Men det gick inte.
Efter att ha bott i deras hur i fyra månader fick jag nog. Deras synsätt och livssituation gjorde det oundvikligt. Jag passade inte in i det amerikanska lyxlivet. Psykiskt mådde jag inte bra och ingen fasad kunde längre dölja det.
Dagen därpå, samma dag som jag egentligen skulle börja arbeta på Yale,satt jag på ett plan på väg hem till Sverige.
Inga materiella saker kan få mig att bli lycklig och du kan inte ta med dig dem in i döden. Den riktiga lyckan får du av familj, vänner och av att hjälpa andra.
Class of 2012!
