Ben and Jerry´s och blont hår
Det slog mig häromdagen när jag stod på en av Gdansk spårvagnar klockan sju på morgonen att jag inte alls brydde mig att stå ihopträngd som en sill med en massa polacker. Jag kände inte av hur varmt det var, deras svettlukt eller starksprit från gårdagens fylla. Jag suckade inte som alla andra. Jag kände inte att det var jobbigt som många hade gjort om de hamnat i samma situation. Jag brydde mig faktiskt inte alls.
Alla gånger då jag åkte buss Bx 12 mellan Fordham och Riverdale i Bronx, NYC, kan vara en förklaring.
Att färdas själv som enda vita kvinna fram och tillbaka i en buss i South Bronx med en massa människor tittandes på mig med en "gå hem till ditt eget område"-blick kanske inte var det smartaste jag gjort under min universitetstid i USA.
Jag ville inte vara annorlunda och ta taxi, utan buss funkade fint, precis som det gjorde för alla andra som bodde i närområdet.
Jag gick till och med genom området sent på kvällarna för att föjande morgon få reda på att det varit en skottlossning på gatan bredvid. När mörkret lagt sig och jag blev sugen på Ben and Jerry´s, var jag tvungen att ta på mig en hoodie och gömma mitt blonda hår för att gå och köpa ett paket.
Men konstigt nog kände jag mig alltid trygg. Även fast jag inte såg ut som alla dem som bodde där, inte pratade samma språk och betedde mig annorlunda kände jag mig som en av dem.
Det var alltid härligt att komma ur sin "comfort zone" och utvecklas lite till som människa!
Busshållplatsen jag hoppade av vid i Fordham, Bronx.
