katapulten.blogg.se

Tänker på det här med kemi. Personkemi. 

 

 

 

 

 Som en kladdkaka i ugnen formas man av de som står närmast och man vet inte om man kommer ut som en degklump eller sådär lagom kladdig. Precis som när man bakar tar det tid att hitta den rätta konsistensen. Ibland hittar man människor som man "klickar med" direkt, men ibland tar det längre tid. 

 

 

Jag googlade ordet personkemi och fick till svar:

 

 

 

 

Ja..kanske är denna förklaringen nog.....eller inte.... Kemi- dragningskraft-energi-kärlek- livserfarenheter- mål...jag kan sitta här hela dagen och fundera.

 

Erfarenheter spelar en stor roll i det hela. Oftast är det bra att vara på "samma nivå" i en vän/kärleksrelation. 

MEN då säger jag som alltid tjatar om att man ska förstå andra och bejaka varandras olikheter, att OM man försöker förstå andra mer, får man mer relationer med bättre personkemi då?

 

 

När jag gick på college i New York och utbildade mig till Biolog bodde jag på skolans studenthem. Dock hade man inte turen att bo själv i ett rum utan man delade rum eller lägenhet med andra.

Ett år bodde vi sex stycken tjejer i en liten tvårumslägenhet. Ibland sov även pojkvänner över så vi kunde vara upp mot tio pers i denna pyttelilla lägenhet. Ni kan tänka er vilket kaos det kunde ha blivit om man inte hade varit:

 

1. Ärlig mot sina roomies- när någon låste badrummet " bara" för att duscha fick man spel. 

2. Förstående- att personer faktiskt vill ha lite privacy ibland, plugga eller ta en tupplur

3. Skratta åt saker- ja, INGET blev tillslut pinsamt...

 

Efter att ha delat rum med andra i fyra års tid kändes det som att ha ett eget slott när man flyttade hem till en liten etta i Svea. Jag är väldigt tacksam för den erfarenheten och det känns som att jag förstår andra bättre, har lättare att anpassa mig och har bra personkemi till mina nära och kära!

 

 

 

Kommentarer?? =)

 

 

 

 

När jag sitter på flygbussen på väg till Skavsta station händer någonting märkligt som jag inte kan sluta tänka på.

 

Jag har placerat mig ganska långt bak i bussen intill ett fönster. Den är fullproppad med människor på varenda säte och bussen ska precis ge sig av. Helt plötsligt sätts radion på och man hör dages eko ur högtalarna över skallen. Ljudet är svinhögt. Problemet är att chauffören inte vet om att han satt på passagerearradion utan tror att han är den enda som kan höra nyheterna.

Men han har fel. Ur högtalarna väller morgonekots programledare ut "OCH I VÄSTERGÖTLAND KAN MAN SKYMTA ETT REGNOVÄDER...!!!!" 

 

Det otroliga är att INGEN RÖR EN FENA. Jag sitter otåligt och väntar på att någon ska öppna munnen där framme och be honom sänka ljudet. Bussen är ju för f-n full, av 50 pers är det väl någon som borde säga till? 

 

EFTER 5 MINUTER av tinitus nyheter blir jag irriterad, knökar mig förbi damen jag sitter bredvid och går fram till chauffören. Med en snäll ton ber jag honom sänka ljudet. Bussgubben blev helt förvånad och ber om ursäkt, han hade ingen aning om att ljudet var på hos passagerarna. Igen fara svarade jag...för det var ju ingen fara...ALLA GÖR MISSTAG. Ett "puh" hörs när ljudet sänks....really??!! 

 

 

 

 

 

Idag är en slapp dag. Mitt samvete skäller ut mig och säger att jag borde ta vara på tiden och plugga nu när N är på jobbet och jag sitter i hans tomma lägenhet.  Men jag är fastnar framför TV:n istället och behöver inte använda någon hjärnkapacitet. Holy Jesus vad mycket skit det finns på dumburken. Det finns många bra program, men många, många mer ointressanta.  Konstigt nog zappar jag över nyheterna och kunskapskanalen och stannar på "extrem home makeover". Jag tittar på när familjer gråter över deras förstörda hem och minnen. Jag sitter och bölar lite själv och tycker det är fantastiskt med människor som tar sig tid åt att hjälpa andra.  Familjerna som blir hjälpta lever oftast i misär och är deprimerade. MEN något som jag fängslas över är deras kärlek till varandra. De kanske inte har något hus, men de har vänner och familj runtomkring sig.                                                                   Man är ingenting utan sina vänner och familj. I Gdansk trivs jag så bra för att där har mina vänner blivit min familj. Vi går alla igenom samma situation och det drar oss mot varandra :) Livet kan vara tufft ibland men något som är säkert är att det kan bilda mycket KÄRLEK mellan människor<3

                                                                                                                                    

Jag sitter här och tänker på påverkan.

 

Vad blir ni påverkade av? Hur tror ni att ni påverkar andra?

 

För mig är påverkan på andra bland det viktigaste som finns. Jag tänker mycket på hur jag påverkar andra. 

Vad sade jag under dagen?

Vad gjorde jag i det läget?

Kom det ut något positivt/negatiovt ur situatinerna jag påverkade?

 

Mitt ultimata mål är att bli en energibomb som exploderar ut positivitet. Som en röksvamp vill jag sprida rosaglittrig rök  positiv energi. Jag vill få folk att le och samtidigt må som godis på insidan. 

 

Mitt enda "problem" är att jag ärvt en sådan där bubblig-och-tänka-alldeles-för-fort-så-aatt-ibland-kan-det-gå-väldigt-fel-personligehet. 

Som den gången jag verkligen inte tänkte efter innan jag pratade och frågade en av våra doktorer om hon var gravid. Det var hon ju såklart INTE och hon hade inte varit det heller. En mycket märklig situation uppstod då och mitt lilla fluffiga rökmoln med energi byttes snart ut mot svart gyttja. 

Det roliga är att de är så hemskt lika varandra utan att de någonsin träffas . Det är som att någon tänkt att jag nog behöver lite av deras  personligeheter för att jämna ut mina egna "brister"

Båda är väldigt lugna och ger en reell bild av verkligheten. De har båda fötterna på jorden, är skärpta och mycket godhjärtade. Jag önskar alla dessa personliheter i sina liv.