katapulten.blogg.se

 

Ibland tänker jag på varför jag tänker och agerar som jag gör. Kanske är det för all min erfarenhet tidigare i livet. 

 

Jag hade precis tagit min bachelorexamen i biologi från Manhattan College när mitt dåvarande ex, W, kom in i mitt liv igen för att sedan fånga in mig i hans nät. 

För att acklimatisera mig skaffade jag mig ett restaurang jobb, som desvärre snabbt övergick till att bli värdinna över stället eftersom jag var svensk och hade blont hår. Mina arbetsuppgifter gick helt enkelt ut på att se snygg ut och placera ut gäster till borden- ingen hjärna behövdes till det inte!

 

Dagarna gick ut på att vara värdinna under förmiddagen för att sedan åka och shoppa med mamman i familjen på eftermiddagarna. Min bachelor plus drömmar om att bli läkare hade jag helt glömt bort och jag såg mig själv leva i en falsk dimma. Precis som alla andra.

 

 

Jag hade dragits längre och längre ned i USA träsket och nu reagerade jag. Som tur var gjorde Mrs. C det också. Hon hjälpte mig att få ett arbete på Yale University Research Center vilket jag var otroligt exalterad över, samtidigt som jag sökte visum och tog körkort. 

 

 

Inte skulle jag tro att mitt liv skulle ta en oväntad vändning. Ni förstår, utan den där riktiga kärleken mådde jag inte bra. Jag kunde tillfälligt bli nöjd när jag blev bjuden på någon god middag, shoppingtur som slutatde i Calvin Clein butiken eller en tur in till NY. Men jag låg ändå ensam i den stora sängen och varje kväll tänkte på hur jag skulle ta mig ur smörjan jag sugits in i. Hur skulle detta sluta? Some home wife i NYC? 

 

 

 

 

 När jag och mitt galna ex anlände till huset stod min kompis redan där och väntade. Jag hämtade snabbt min resväska, slängde in allt jag ägde- men lämnade förstås alla käder jag fått av familjen, mina HM kläder var det enda jag ville ha på mig och då vaknade såklart mrs. C. 

Hon skrek på mig att jag inte fick åka, drog i min resväska som om det vore en "Ricky Lake" show eller en film. Det tog 10 minuter att ta sig de 20 metrarna från dörren till bilen. Min polare var i chock, hon  hade aldrig sett något liknande. 

 

W stod bara och kollade på medan Mrs. och Mr. C försökte med alla medel få mig att stanna kvar. Men det gick inte.

 

 

Dagen därpå, samma dag som jag egentligen skulle börja arbeta på Yale,satt jag på ett plan på väg hem till Sverige.

 

 

 

Tänker på det här med kemi. Personkemi. 

 

 

 

 

 Som en kladdkaka i ugnen formas man av de som står närmast och man vet inte om man kommer ut som en degklump eller sådär lagom kladdig. Precis som när man bakar tar det tid att hitta den rätta konsistensen. Ibland hittar man människor som man "klickar med" direkt, men ibland tar det längre tid. 

 

 

Jag googlade ordet personkemi och fick till svar:

 

 

 

 

Ja..kanske är denna förklaringen nog.....eller inte.... Kemi- dragningskraft-energi-kärlek- livserfarenheter- mål...jag kan sitta här hela dagen och fundera.

 

Erfarenheter spelar en stor roll i det hela. Oftast är det bra att vara på "samma nivå" i en vän/kärleksrelation. 

MEN då säger jag som alltid tjatar om att man ska förstå andra och bejaka varandras olikheter, att OM man försöker förstå andra mer, får man mer relationer med bättre personkemi då?

 

 

När jag gick på college i New York och utbildade mig till Biolog bodde jag på skolans studenthem. Dock hade man inte turen att bo själv i ett rum utan man delade rum eller lägenhet med andra.

Ett år bodde vi sex stycken tjejer i en liten tvårumslägenhet. Ibland sov även pojkvänner över så vi kunde vara upp mot tio pers i denna pyttelilla lägenhet. Ni kan tänka er vilket kaos det kunde ha blivit om man inte hade varit:

 

1. Ärlig mot sina roomies- när någon låste badrummet " bara" för att duscha fick man spel. 

2. Förstående- att personer faktiskt vill ha lite privacy ibland, plugga eller ta en tupplur

3. Skratta åt saker- ja, INGET blev tillslut pinsamt...

 

Efter att ha delat rum med andra i fyra års tid kändes det som att ha ett eget slott när man flyttade hem till en liten etta i Svea. Jag är väldigt tacksam för den erfarenheten och det känns som att jag förstår andra bättre, har lättare att anpassa mig och har bra personkemi till mina nära och kära!

 

 

 

Kommentarer?? =)

 

 

 

 

När jag sitter på flygbussen på väg till Skavsta station händer någonting märkligt som jag inte kan sluta tänka på.

 

Jag har placerat mig ganska långt bak i bussen intill ett fönster. Den är fullproppad med människor på varenda säte och bussen ska precis ge sig av. Helt plötsligt sätts radion på och man hör dages eko ur högtalarna över skallen. Ljudet är svinhögt. Problemet är att chauffören inte vet om att han satt på passagerearradion utan tror att han är den enda som kan höra nyheterna.

Men han har fel. Ur högtalarna väller morgonekots programledare ut "OCH I VÄSTERGÖTLAND KAN MAN SKYMTA ETT REGNOVÄDER...!!!!" 

 

Det otroliga är att INGEN RÖR EN FENA. Jag sitter otåligt och väntar på att någon ska öppna munnen där framme och be honom sänka ljudet. Bussen är ju för f-n full, av 50 pers är det väl någon som borde säga till? 

 

EFTER 5 MINUTER av tinitus nyheter blir jag irriterad, knökar mig förbi damen jag sitter bredvid och går fram till chauffören. Med en snäll ton ber jag honom sänka ljudet. Bussgubben blev helt förvånad och ber om ursäkt, han hade ingen aning om att ljudet var på hos passagerarna. Igen fara svarade jag...för det var ju ingen fara...ALLA GÖR MISSTAG. Ett "puh" hörs när ljudet sänks....really??!! 

 

 

 

 

 

Idag är en slapp dag. Mitt samvete skäller ut mig och säger att jag borde ta vara på tiden och plugga nu när N är på jobbet och jag sitter i hans tomma lägenhet.  Men jag är fastnar framför TV:n istället och behöver inte använda någon hjärnkapacitet. Holy Jesus vad mycket skit det finns på dumburken. Det finns många bra program, men många, många mer ointressanta.  Konstigt nog zappar jag över nyheterna och kunskapskanalen och stannar på "extrem home makeover". Jag tittar på när familjer gråter över deras förstörda hem och minnen. Jag sitter och bölar lite själv och tycker det är fantastiskt med människor som tar sig tid åt att hjälpa andra.  Familjerna som blir hjälpta lever oftast i misär och är deprimerade. MEN något som jag fängslas över är deras kärlek till varandra. De kanske inte har något hus, men de har vänner och familj runtomkring sig.                                                                   Man är ingenting utan sina vänner och familj. I Gdansk trivs jag så bra för att där har mina vänner blivit min familj. Vi går alla igenom samma situation och det drar oss mot varandra :) Livet kan vara tufft ibland men något som är säkert är att det kan bilda mycket KÄRLEK mellan människor<3

                                                                                                                                    

Jag sitter här och tänker på påverkan.

 

Vad blir ni påverkade av? Hur tror ni att ni påverkar andra?

 

För mig är påverkan på andra bland det viktigaste som finns. Jag tänker mycket på hur jag påverkar andra. 

Vad sade jag under dagen?

Vad gjorde jag i det läget?

Kom det ut något positivt/negatiovt ur situatinerna jag påverkade?

 

Mitt ultimata mål är att bli en energibomb som exploderar ut positivitet. Som en röksvamp vill jag sprida rosaglittrig rök  positiv energi. Jag vill få folk att le och samtidigt må som godis på insidan. 

 

Mitt enda "problem" är att jag ärvt en sådan där bubblig-och-tänka-alldeles-för-fort-så-aatt-ibland-kan-det-gå-väldigt-fel-personligehet. 

Som den gången jag verkligen inte tänkte efter innan jag pratade och frågade en av våra doktorer om hon var gravid. Det var hon ju såklart INTE och hon hade inte varit det heller. En mycket märklig situation uppstod då och mitt lilla fluffiga rökmoln med energi byttes snart ut mot svart gyttja. 

Det roliga är att de är så hemskt lika varandra utan att de någonsin träffas . Det är som att någon tänkt att jag nog behöver lite av deras  personligeheter för att jämna ut mina egna "brister"

Båda är väldigt lugna och ger en reell bild av verkligheten. De har båda fötterna på jorden, är skärpta och mycket godhjärtade. Jag önskar alla dessa personliheter i sina liv.

 

 

 

 

 

Om du jämför ett barns ögon med en vuxen, finner du en skillnad. Man hittar en bakgrund och oftast dömer man lätt den personen.

 

Jag vill inte döma och har jobbat hårt med att se in i månniskors hjärtan istället för deras yttre. På så sätt är mitt liv mycket mer harmoniskt. Det finns inte så många gupp att ta sig över.

 

Försök sätta dig in i andras situationer och analysera dem i deras perspektiv. Oftast känner man medlidande och förståelse. Man blir inte lika arg eller orolig utan kan tänka rationellt.

 

En man sade en gång till mig att om man kan tänka på sina "hinder" i livet som en bris som nuddar en lätt men sedan försvinner, kommer du bli den lyckligaste personen i världen. 

 

Ett steg att komma närmare är att sluta döma andra =)

 

 

 

Har precis kommit hem efter ett hårt pass på CrossFit Wybrzeże. Vi gjorde säket 200 armhävningar idag och jag känner mig som hulken. Det är så jävla coolt med muskler! Just nu är jag inne i en muskelperiod och älskar att vara stark. Det gör liksom så mycket. Som idag när jag skulle handla mat och var tvungen att bära två monsterstora matkassar. Då är muskler skitbra att ha. Man känner sig oövervinnerlig och självständig!

Kurviga kvinnor är bland det sexigaste jag vet. De visar att vi kvinnor har rumpa, lår och bröst. Min roomate är bland den snyggaste bruden jag känner. Hon fattar liksom vad hon har blivit genetiskt lagd med och är jävligt glad för det. Det kunde ju varit värre?! Hennes självförtroende skiner långa vägar. Det har tom smittat av sig till mig! Mer sånt! 

 

 

Bland svenskar känns det ibland som att:

 

I New York är alla så olika att det inte är konstigt längre om man ser en person som sticker ut. I varje gathörn ser man människor från världens alla delar och det blir som vardagsmat. Man höjer upp varandras olikheter och ser bara det positiva i människor. Åk dit ni som inte tror mig. Det finns så myckt självförtroende i den staden så att det räcker och blir över. 

 

Jag tror även om vi vågar bli mer ärliga kommer vi utvecklas mycket mer som människor genom att vi hjälper/blir hjälpta av andra och vem vill inte det? Alla vill väl utvecklas till sitt yttersta? 

 

 

 

 

 

 

Ni har alla hört meningen  "True beauty comes from inside". 

 

Men hur sann är den egentligen?

 

Jag tror absolut på att insidan räknas mest, ändå mår jag som bäst när jag har sprungit 15 gånger 200 meter eller gjort ett härlgt frivändningspass i gymmet.

När jag håller i träningen för medicinarna här i Gdansk är de som nöjdast efter ett hårt pass där de svettats och pustat sig genom 60 minuter tuff träning. Deras smile på läpparna går inte att undvika. 

 

Inombords känner man sig fantastisk och utombords...känner man sig snygg. Ja, för det är väl det många vill göra? Träna för att bli snygga, eller? 

 

Jag kan absolut säga att jag aldrig kommer sluta träna därför att jag har vant mig vid att vara vältränad och kommer inte gilla att inte vara det. 

 

Är det fel av mig att skriva så? 

 

Det finns en dimma över detta ämne. För man får ju erkänna, utan att verka konstig, att man lockar håret, solar, sätter på sig lösögonfransar, har push-up bh:ar, höga skor och smink. Men att säga att man faktiskt tränar för att få en fin kropp, är tabu. 

 

En stor del varför vi säger "att vi tränar för hälsans skull" och inte " jag tränar för att se snygg ut" är nog att många hamnar i anorexi/bulemi/träningsnarkoman-träsket...och det är lätt att hamna där, tro mig.

 

Genom att man håller en "strikt" diet och tränar mer än vanligt tror man helt plötsligt att man är VÄLTRÄNAD, NÄR MAN EGENTLIGEN ÄR UNDERNÄRD. 

 

När jag var som djupast i mitt träsk levde jag typ på en påse nötter om dagen och tränade varje dag. Och folk trodde jag var vältränad! Hahaha, Fucked up, isnt it!!?? 

 

Hade jag bara sagt att jag tränar för att se snygg ut hade nog många sagt att jag såg ut som "ett benrangel" och så hade jag fått ordentlig coachning, men jag vågade inte säga något, utan levde vidare i min lilla bubbla i ett år innan jag fick hjälp.

 

Jag tror på ärlighet. Vill du träna for-what-ever-reason så säg det. Ärlighet mot dig själv och andra varar längst. Plus att det är jäkligt sexigt.

 

Ja, det finns många orsaker att träna för och en orsak kan faktiskt vara att man vill se snygg ut. Det är OKEJ.

För upp det till tal och få en konversation för att undvika träningssjukdomar och dyligt. Det är dax nu, träningshypen är här-  våga känna dig snygg inombords och utombords. Det är ju galet positivt! 

 

Min träningfilosofi är att om man kommer på sig själv gå och träna istället för att umgås med sina nära och kära har man gått för långt. Man kan prioritera, javisst, men träning får inte bli ett "maniskt" behov. Det bästa är att kombinera träning med nära och kära!  

 

Så, där har ni vad jag tycker om "true beauty". Var ärliga, stå på er och var stolta! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det slog mig häromdagen när jag stod på en av Gdansk spårvagnar klockan sju på morgonen att jag inte alls brydde mig att stå ihopträngd som en sill med en massa polacker. Jag kände inte av hur varmt det var, deras svettlukt eller starksprit från gårdagens fylla. Jag suckade inte som alla andra. Jag kände inte att det var jobbigt som många hade gjort om de hamnat i samma situation. Jag brydde mig faktiskt inte alls.

 

Alla gånger då jag åkte buss Bx 12 mellan Fordham och Riverdale i Bronx, NYC, kan vara en förklaring.

Att färdas själv som enda vita kvinna fram och tillbaka i en buss i South Bronx med en massa människor tittandes på mig med en "gå hem till ditt eget område"-blick kanske inte var det smartaste jag gjort under min universitetstid i USA.

Jag ville inte vara annorlunda och ta taxi, utan buss funkade fint, precis som det gjorde för alla andra som bodde i närområdet. 

Jag gick till och med genom området sent på kvällarna för att föjande morgon få reda på att det varit en skottlossning på gatan bredvid. När mörkret lagt sig och jag blev sugen på Ben and Jerry´s, var jag tvungen att ta på mig en hoodie och gömma mitt blonda hår för att gå och köpa ett paket. 

 

Men konstigt nog kände jag mig alltid trygg. Även fast jag inte såg ut som alla dem som bodde där, inte pratade samma språk och betedde mig annorlunda kände jag mig som en av dem.

 

Det var alltid härligt att komma ur sin "comfort zone" och utvecklas lite till som människa!

 

 

 

Busshållplatsen jag hoppade av vid i Fordham, Bronx. 

 

 

 

 

 

 

 

När jag frågade min lillebror, som då var sju år, vad han ville bli när han blir stor svarade han:

- När jag blir stor ska jag bli en örn! 

 

Ja, varför inte!? En örn hade ju varit häftigt.