Om frukter dig lockar, banan eller bär. Se till att du plockar dom utan besvär
Har precis kommit hem efter ett hårt pass på CrossFit Wybrzeże. Vi gjorde säket 200 armhävningar idag och jag känner mig som hulken. Det är så jävla coolt med muskler! Just nu är jag inne i en muskelperiod och älskar att vara stark. Det gör liksom så mycket. Som idag när jag skulle handla mat och var tvungen att bära två monsterstora matkassar. Då är muskler skitbra att ha. Man känner sig oövervinnerlig och självständig!
Ja, jag gillar muskler på brudar....men jag gillar även andra kroppsformer för den delen.
Idag hade jag ett intressant samtal med några av mina vänner tillbaka från "Hygine and Epidemology"-klassen. Vi snackade om hur viktigt det är att få vara den man gillar att vara, oavsett hur man ser ut. Man kan liksom få vara smal, kurvig, musklig, mullig... ja, det man känner för. Men då ska man även stå för det och få god respons från andra.
Jag har alltid hört att jag är ganska muskelös för att vara kvinna och folk har kommit fram till mig, nypt mig på armen och sagt "vilka biceps du har" och sedan skrattat lite. Hur ska man ta det? Säger man "tack så hjärtligt" eller ska man mopsa upp sig och skrika "vadå´rå!?". Det beror på hur man är som person men det enklaste hade nog varit om personen hade sagt "coolt att du är annorluna och har biceps!" -Då hade iaf jag blivit glad =)
Min polare är smal och hon har alltid fått höra att hon borde äta mer. Men om hon trivs med hur hon ser ut och är hälsosam. Ska man ändra på det då?
Kurviga kvinnor är bland det sexigaste jag vet. De visar att vi kvinnor har rumpa, lår och bröst. Min roomate är bland den snyggaste bruden jag känner. Hon fattar liksom vad hon har blivit genetiskt lagd med och är jävligt glad för det. Det kunde ju varit värre?! Hennes självförtroende skiner långa vägar. Det har tom smittat av sig till mig! Mer sånt!
Min poäng med detta inlägg är att jag tycker att vi ska bejaka det vi har. Man ska inte behöva känna sig konstig för att man är annorlunda. Det är ju bara tufft. Om någon klagar så är det bara avundsjuka eller dålig moral.
Bland svenskar känns det ibland som att:
I New York är alla så olika att det inte är konstigt längre om man ser en person som sticker ut. I varje gathörn ser man människor från världens alla delar och det blir som vardagsmat. Man höjer upp varandras olikheter och ser bara det positiva i människor. Åk dit ni som inte tror mig. Det finns så myckt självförtroende i den staden så att det räcker och blir över.
Jag tror även om vi vågar bli mer ärliga kommer vi utvecklas mycket mer som människor genom att vi hjälper/blir hjälpta av andra och vem vill inte det? Alla vill väl utvecklas till sitt yttersta?
“Easily mistaken, it is not about a love for adversity, it is about knowing a strength and a faith so great that adversity, in all its adverse manifestations, hardly even exists.”
― Criss Jami
― Criss Jami
